Mellan jul och nyår hade vi några fina jaktdagar. Vi släppte Mynta i ett av våra områden och vi som var med fick höra en härligt jakt. En inbjuden yngling som är van att jaga med drivande hundar och som själv har en bra petit-hane fick chansen på en spetshjort som Mynta jagade. Han gjorde ett gott försök men trots hans fina meriter från olika skyttetävlingar så gick hjorten vidare utan någon skada. Efter att vi konstaterat att hjorten var oskadad så fick Mynta köra vidare. Efter en timme då hon tagit en riktig tur med hjorten så var den tillbaka i samma pass och denna gång så fick den följa med hem. Den unge jägaren var nöjd då han stått högt och hört varja skall. En äldre inbjuden jägare (även han ägare av en petit och av en alpländer) fick påhälsning vid flera tillfällen av drevet och hans betyg var bra då han direkt ställde sig på kö för att få köpa en valp.
Denna väst med GPS-ficka betyder JAKT för Mynta
Lyckad inkallningEfter några såtar med andra hundar i skogen så fick Mynta entra scenen igen. Hennes första drev i den såten var härligt att lyssna på. Ynglingen som återigen fick påhälsning var ganska fåordig efter den adrenalinkick som det drevet innebar. Tyvärr så fick det känning av oss och gick bakåt men då Mynta fick lite problem och gav i från sig några ylningar så provade jag att vissla in henne. Jag vet att det är blött där hon då befann sig så på 425 m avstånd vände hon och efter ca 15 min jakt så bröt hon för att återvända raka vägen till mig. Att se henne komma genom en plantering och upp på min höjd var en härlig känsla och givetvis så stod jag där på knä med utsträckta armar. Jag vet att det finns flera anledningar till att hon kom tillbaka:
1. Det fanns flera hjortar i området vilket hon säkert hade koll på
2. De hjortar hon jagade gick ur området, bakåt och på långstäck. Hon är ruttinerad och känner våra marker och åt detta håll står det inga skytter och kommer det inte att smälla.
3. Det var både blött och bergit där drevet gick fram.
4. Kanske på sista plats...husse ropade
Baksidan med drevprovs-tävlingar
Väl i såten igen och efter ett kort besök hos mig så bar det ut på sök igen och blev direkt drev igen. Detta drev fick många höra men efter några bukter så valde dessa djur att bege sig till samma område som det förra drevet. Då det nästan började mörkna innan hon började det drevet så höll hon givetvis på tills det blev mörkt. Detta gjorde jag med mening för att få henne att göra ett eget avslut på drevet och en egen återgång. Det är den stora nackdelen med att tävla med sina drivande hundar -de hinner inte med en egen återgång för efter 60 min så står plötsligt husse med en domare i skogen där hunden då jagar och blåser in och kopplar. Under hela året så har jag tävlat med henne och då hängt med drevet för att koppla så nära efter 60 minuters drev som möjligt. Nu är det slut med det och då ska den naturliga återgången uppmuntras. Mörkret var det som fick Mynt att förstå att husse kommer inte och hämtar mig utan det är bäst att sluta och gå tillbaka till honom. Återgången var mörk och otäck då hon med jämna mellanrum ylade för att få kontakt. Jag satt vid bilen och fikade med min ständige följeslagare, vår Munsterländer och vi hade full kontroll på Myntas återgång på vår GPS-skärm.
Denna väst betyder VILA för Mynta och är bra att ha mellan
jakterna när hunden i vanligaste fall sitter i en kall bil.
Ett knepigt spårningsarbete
Ett par dagar senare så fick Mynta ta över ett svårare spårningsarbete. En påskjuten hjort hade tyvärr fått en jagande hund efter sig vilket vållat problem. Ett antal skyttar ställde ut sig åt det håll där den andra jakten slutade sitt drev och vi påbörjade vår spårning. Jag satte Mynta på spåret och hon spårade i rask takt några hundra meter i de spår där en flock hjortar gått som alltså även haft en annan hund bakom sig. Spänningen steg säkert bland de utställda skyttarna men plösligt vänder Mynta och tittar på mig. Hon vänder om och beger sig tillbaka nästan hela vägen till skottplatsen. Sen börjar hon plocka och plocka -plötsligt viker hon av åt ett helt annat håll än tidigare och nu går hon igen och en klocka. Efter några hundra meter så kan jag meddela alla skyttar att lämna sina pass och ta en fikapaus. Jag fick en skytt till mig med hans snabba stöthund i följe.
Snart nog fick Mynta bekänna färg.
Hon spårade ut på en liten grusväg och följde den. Vi hittade ett litet blodstänk och hon spårade fram till en stor lastbil. Det visade sig att mellan hjorten och oss så hade en lastbil kört på denna lilla skogsväg och där hade lastbilen vänt och tippat av ett helt lass med grus på vägen RAKT ÖVER VÅRT HJORTSPÅR!!! Snacka om tillfälligheter!!! Lastbillschauffören såg ut som ett riktigt frågetecken när vi kom spårande. Efter några minuters spårande i dikesrenarna så tog hon ann ett spår och vi hade bara att följa med.
När vi hade gått i sammanlagt ett par kilometer över ett ett par olika marker så hade vi bara någon synlig bloddroppe per 100 m. Vi kom då även i kontakt med hjorten men såg den aldrig. Mynta visade dock klart att nu var spåret färskare än någonsin och på spåren att dömma så gick nu hjorten snabbare än tidigare. Vi valde då att släppa vår snabba hund men hon kom tyvärr inte ifatt hjorten heller utan återvände efter en kortare jakt. Jag måste erkänna att jag saknade min Munsterländer när det var dax att släppa på hjorten som inte gick att gå ifatt!
Spårselen är ger en klar signal att då gäller det att försöka
hitta blod och sedan följa det.
Ett trött ekipage
Denna spårning var i särklass den som imponerat mig mest. Mynta vet exakt vad en spårsele innebär. Då är det inte drev som gäller utan spårning, till varje pris -ÄVEN om en lastbil försöker sätta stopp för henne!
Väl tillbaka på våra marker så hade de övriga jägarna fortsatt jakten och jag gick direkt till ett torn och lyfte upp Mynta där och lät henne sedan ligga vid mina fötter med min jacka över sig. Vi såg inget på det passet men jag var ändå redan väldigt nöjd. Det tyckte hon var skönt för ett långt och knepigt spårarbete är väldigt krävande för hunden!
/Håkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar